Två veckors skön semester med endast sol, bad och god mat på schemat – familjen har packat ned badkläder, simpuffar och solkräm.
Pappa har sett till att ta med sig anteckningsblocket och sitt nyfikna, törstiga ölintresse – här ska provas blaskiga Thaibärs!
Jag tar också med mig en teori i handbagaget – en teori som jag skall utveckla i ett senare inlägg som handlar om den omgivande miljön och situationen man befinner sig i när man provar öl, spelar det någon roll och påverkar de omgivande faktorerna hur ölen uppfattas?
Självklart spelar det roll men jag vill veta ungefär vilka smaker som framträder i olika situationer, hur man betygsätter sin öl och lite annat intressant(?). För att underlätta för mig själv i min teori och för att kanske höja ert intresse så kommer jag i denna recensions-svit att för första gången betygsätta ölen.
Skalan jag använder här går från ett till tio där en etta betyder fullständigt odrickbart, en femma betyder OK och tio innebär ett klockrent mästerverk. Tänk nu på att dessa poäng endast är giltiga under en semester i Thailand (jag skriver detta för att jag inte ska få en arg, svensk ölbloggosfär efter mig när jag ger den massproducerade, blaskiga Singha 6/10 t.ex.).
OK nu har vi landat på den underbara ön Koh Samui, c:a 1200 mil hemifrån och jag har bytt Systembolagets utbud av öl (drygt 1400) mot Topps supermarket som stoltserar med runt 15 sorter…
Först ut är såklart den exporterade stoltheten Singha – ölen som förmodligen har hamnat i de flesta svenskars magar så fort de klivit av planet till Thailand.
Om man hinner hälla upp ölen i ett glas så belönas man med en hög krona av vitt skum som bär en lite gulaktig nyans.
Drycken är klar och gyllengul och har sådana där ”champagnebubblor” och fler småbubblor på glasets väggar.
Lukten vittnar om en någorlunda robust maltbas där jag anar en smula jäst och en relativt klar nyans av citrus.
Smaken består av malt som ackompanjeras av en försiktig bitterhet i kinderna och en svag beska i eftersmaken.
OK – inget spännande för den hyperentusiastiska öl-nerden här men hur smakar den när man dricker den som en semesteröl då?
En klunk ger en belönande, skön svalka i munnen med lite metallsmak i strupen och när jag går utanför vårt A/C-kylda rum så får jag i kvällsvärmen njuta av ytterligare en klunk som nu blommar ut i en härlig citrussmak!
Slutsatsen blir att detta definitivt inte är den bästa Thai-lagern men den är såklart helt O.K.
6/10
Leo är Singha’s lillbror och bryggs av samma bryggeri (Boon Rawd Brewery) – den klassas i Thailand som en ”Non-premium beer” och det märks tydligt!
Liksom storebrors yttre så glänser Leo med ett vitt, centimeterhögt skum och en klar, ljust gyllengul vätska.
Det första varningstecknet känner jag redan när jag stoppar näsan i glaset för här luktar det inte gott! En svag ”doft” av orent, Thailändskt kranvatten letar sig in i näsan och jag känner en ihållande skepsis till att dricka den här ölen…
Jag luktar en gång till och försöker stänga ute den där lukten av orent vatten – denna gång känner jag en svag nyans av malt.
Smaken består av en försiktig maltkaraktär blandat med en svagt metallisk känsla. I övrigt känns Leoparden platt och tråkig, den lämnar inte mycket annat än en kolsyrad karaktär som nästan lutar lite åt mineralvatten.
Utomhus blir smaken en aning sötare och skickar faktiskt försiktiga strimmor av söt citrusfrukt..
Slutsatsen domineras av mitt första intryck och en öl som inte luktar bra betyder i min värld att producenten inte respekterar råvarorna och därmed inte heller hantverket. Respekterar man inte hantverket så kan det i min bok aldrig bli högre än medel så därför ger jag Leo endast 4/10 i betyg.
Nästa lageröl blir Archa som bryggs av ThaiBev (Thai Beverage Public Company Limited) – företaget som förutom ölen Chang (som får ett alldeles eget blogginlägg efter detta), även står bakom den ökända Thailändska spriten Mekhong och Sang Som.
Här bjuds vi i glaset ett centimeterhögt, tjockt och vitt skum med gula toner och en dryck som är klart ljusgul.
Lukten består kort och gott av citrus och lite jäst.
Min första avsmakning ger mig en frisk och fräsch känsla med en gnutta jäst i periferin – eftersmaken är metallisk och lite ”bubblig”.
När jag smakar igen så belönas jag med en väldigt försiktig beska i kinden och lite citrus. Den här skulle nog passa utmärkt med en limeklyfta nedpressad i flaskan ”Corona-style”! Annars överlag en frisk, krispig känsla med lite jäst som eftersmak.
Archa kan man sammanfatta med att den är en riktig medelklass-öl (5/10 i betyg) – en behaglig, platt och enkel lager som nog hellre skall släcka törsten än att överanalyseras.
Så – det där var de första tre Thailändska lagerölen. Nästa inlägg kommer helt att handla om Chang beer där vi tillsammans lär oss varför den vanliga lagern skiljer sig så markant från exportvarianten!